...på en eventuell ljusning i eländet snart, tro? Igår redde J och jag ut dagen själva, trots att vi var matta. J piggnade till snabbare än jag, så han åkte t o m till jobbet idag på morgonen. Jag var inte jätteglad över det, med tanke på att jag under gårdagen i princip inte orkade göra någonting. Inte så att jag var trött och ville sova, men varje gång jag rörde på mig var det som att springa ett 100-m lopp, jag hade världens puls och var tvungen att sätta mig och flämta för att inte tuppa av eller må tokilla. Kan ju säga att jag inte var så glad över att bo i ett hus med trappor i igår.
Idag har det dock känts lite bättre, andfåddheten har släppt efter hand och Elsa har varit en liten ängel hela dagen. Kanske inte så konstigt med tanke på att hon har fått göra i stort sett vad hon vill och att mamma inte har haft något emot att sitta bredvid henne hela tiden när hon leker. Jag har dock fortfarande svårt att få i mig mat och tyvärr blir ju det som en ond cirkel med illamåendet när man inte äter. Och jag som älskar att äta annars. Mycket frustrerande.
Elsa har varit pigg, men magen är riktigt risig fortfarande. Inte helt lätt att ta hand om sånt när man själv mår illa. Sen ska man ju försöka komma på någon bra mat som är snäll mot Elsas mage, när man själv inte vill tänka på mat. Hoppas, hoppas att morgondagen blir ännu bättre för det blir ännu en lång dag hemma utan mannen.
Tråkigast idag var att min stackars pappa också blev smittad. Vad bra det känns. "Här får du lite kräksjuka av oss, pappa, som tack för hjälpen." Det känns inte bra alls. Stackars pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar