...och man börjar så smått komma tillbaka igen. Efter flera matta dagar har jag nu äntligen orkat göra lite mer. Visserligen kanske lite mer än vad som var tänkt, eftersom J har skadat tummen på jobbet. Inte under en dramatisk räddningsinsats, utan under en fotbollsmatch... Föga förvånande. Innebandy och fotboll borde inte vara tillåtet för brandmän, det är där deras olycksstatistik peakar.
Så igår var jag ute och högg och hämtade ved, tvättade, sanerade toaletterna, skottade gångarna, sotade pelletspannan och bakade pestosnurror till ett 35-årskalas. Snurror var lite sent påtänkta, tack vare att min kära man hade gett mig fel information om vad man skulle ta med sig till kalaset. "Det ska vara tacosbuffé, så vi kan ju ta med oss lite quornfärs då", tyckte J. Ja, det är ju lätt och smidigt. Sen läste han upp sms:et med inbjudan för mig och då stod det "tapasbuffé" INTE tacosbuffé. Det är en VISS skillnad. Puh! När vi sedan berättade för födelsedagsbarnet om det, dunkade han bara J i ryggen och sa: "När min fru sa att vi kunde ha tapasbuffé, visste jag inte ens vad det var." What can I say?
Det var i vilket fall en viss kontrast att kliva in på ett 35-årskalas med runt 20 vuxna och nästan lika många barn efter att ha varit isolerad i en vecka. Elsa klarade av det hyfsat, men hon drog sig gärna undan till platser där det inte var så mycket folk. Att leka med andra barn är inte intressant för henne än. Men vi hade väldigt trevligt allihop.
Idag har jag fortsatt med skottningen, orkade inte allt igår, så nu är den eländiga grusplanen också skottad. Och byrån till Elsas rum är äntligen färdigmålad så den kan flytta in i hennes garderob nu. Nu är rummet snart helt färdigt. Vågar knappt tro att det är sant. Och snart börjar nästa projekt: köket. Tjoho! Eller hur, pappa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar