Julklappar

När jag kom hem efter en lååång dag på jobbet idag, kände jag mig illamående och trött. Akut soffläge intogs tills det värsta släppte. Släpade mig bort till Elsa som satt vid datorn och tittade på Ronja Rövardotter, lyckades peta i mig lite mat som mannen hade lagat och som smakade fantastiskt gott. Mådde mycket bättre. Elsa undrade om jag hade tittat under granen och i strumpan vid kaminen idag, men det hade jag ju inte. Där låg det en hel drös med julklappar till MIG som skulle öppnas NU. 

 I paketen fanns följande:

Nu kan man kanske tycka, jaha, en hög med garnbitar, vad ska man med dem till?

Men tittar man lite närmare ser man att högen består av en massa garnbitar som är hopbundna. Trettiotolv stycken, räknade Elsa dem till. Vilket jobb! Det måste ju ha tagit jättelång tid att knyta ihop alla dem.

Jag fick även två böcker, visserligen är det mina egna sedan länge, men tanken på att hon ger mig saker som hon vet att jag tycker om får hjärtat att smälta.

Och så en fläta och en fingerfläta. Elsa ringde mig på jobbet och bad mig förklara hur man börjar när man ska göra en fingerfläta. Jättelätt att förklara per telefon... not. Gjorde ett tappert försök, men efter en stund ringde hon tillbaka och sa: "Mamma, jag fattar ingenting!" Men de löste det med Google till slut.

Med mat i magen, julklappsöppning och en stund tillsammans med Elsa (mannen smet iväg på julbord) kan jag bara konstatera att det blev en härlig kväll. Vilken fantastisk dotter vi har.

Ravioli

Hemmagjord ravioli är hela familjens favoritmat. Tyvärr gör vi det alldeles för sällan, eftersom det är lite pyssel att få ihop. Inget man svänger ihop när man kommer hem utsvulten efter en dag på jobbet. Men när vi väl gör det blir det så himla mysigt, hela familjen är engagerad i matlagningen. Det är kanske därför det blir så gott också. Elsa menade att det brukar bli god mat när vi gör den tillsammans. Man brukar ju säga att hungern är bästa kryddan, men i det här fallet är det nog en kryddblandning av hunger, mys och kärlek.

 

Lucia

Luciamorgon, och en liten lucia med 3 gluggar i munnen är på väg till dagis.

Luciakväll, och den lilla lucian har tagit av sig kronan och tappat sin 4:e tand.

Så stolt över denna nya glugg. Mamman var också glad - åt att slippa se den läbbiga, lösa tanden som fladdrade åt alla håll. Brrrrr. Jag tyckte också att lösa tänder var jättekul när jag var barn, men någonstans på vägen har förtjusningen bytts ut mot ett lätt illamående. När hände det?

Pepparkakshuset

Någonstans bakom alla kaniner är årets pepparkakshus. Får nog göra ett större nästa år så djuren inte skymmer huset...

Gröna trappan

När vi började renovera källartrappen slet vi ut en gammal, ful, grön plastmatta. Det roliga är att vi nu målar trappan - GRÖN. Inte vad vi hade tänkt oss från början, då vi tänkte ha grått och svart. Men så tänkte vi ett varv till, plus att Elsa tyckte att trappan skulle vara regnbågsfärgad (vilket vi faktiskt har funderat på). En källartrappa är ju sällan rolig ändå, så då gör vi den lite gladare med denna härliga gröna färg som vi alla tre tycker om. Det känns lite som att ha försommaren i sitt hus. :-)

 

 

 

 

 

Den första snön

När den första snön föll under stormen Svens blev Elsa överlycklig.

 

Mamman var inte fullt lika lycklig eftersom hon var tvungen att skotta grusplanen, vilket inte tillhör hennes favoritsysslor.

 

Men Elsas lycka kunde inte ens Sven blåsa bort, trots att han gjorde sitt bästa när han blåste snörök i ansiktet på oss så att vi nästan trillade omkull.

 

På söndag kväll, efter pepparkaksbakningen skyndade vi oss ut för att bygga snöfigurer i tövädret.



Godismusen.

Elsa gjorde en ryggsäck på musen.

Den klassiska snögubben.

 Och så mina "väktare" vid entrén:

Draken Drakus, som enligt Elsa är grym på att spruta eld på tjuvar.

Lejonet Manus, som kan ryta jättehögt.

 

Efter en händelserik dag är det skönt att sova. Elsa tiggde till sig att få sova i pappas säng, eftersom han ändå inte var hemma. Okej då, det får väl gå, tänkte jag. Då ligger hon ju ändå i en egen säng bredvid mig, så det blir väl lugnt. Trodde jag... Näe, man ska ligga i BÅDA sängarna. Och så snarkade hon en massa också...

 



 

 Om man tittar lite närmre ser man det här:

Kanin får inte vara med lika ofta längre, vilket föräldrarna sörjer eftersom det betyder att den lilla tjejen är på väg att bli stor. Men ibland får han vara med. Då blir han glad. Vi också.

(Ursäkta det konstiga textflödet på det här inlägget, det bara bråkar idag när jag försöker ändra.)

Pepparkaksbak

Lyckan var stor när vi äntligen skulle göra vårt eget pepparkakshus. Det blev ganska litet, så det blev deg över till en massa pepparkakor också.

 

 

 

 

 

Har ju glömt att fota det färdiga huset, kom jag på nu...