Jag har legat efter tidsmässigt hela eftermiddagen, känns det som. Jag ger mig den på att det är tandläkarens fel. Hade en bokad tid kl 13.55. Runt 14.10 fick jag komma in, ingen förklaring eller ursäkt, bara sätt dig i stolen som drar vi igång. En kvarts väntetid kanske kan tyckas ynkligt att uppröra sig över, men jag kan inte hjälpa att jag blir lite irriterad när jag själv har jäktat för att komma i tid och så får man ändå sitta och vänta och bläddra i någon meningslös blaska när man kommer dit (de intressanta tidningarna hittar jag alltid när det är för sent...). Ett "Ursäkta att du har fått vänta." skulle väl inte göra ont att yttra, eller?
Den här usla kvarten lyste med sin frånvaro resten av dagen. Jag var tvungen att lämna Elsa hos mormor och morfar eftersom jag skulle paddla och J hade storövning med deltiden och dessförinnan var vi tvungna att handla några småsaker. Gick in på CityGross för att köpa fil. Hittade barnkläder för halva priset som också slank med. Fick jaga Elsa som hittade allt möjligt spännande att flytta omkring på. Det slutade med att jag glömde filen när vi hade betalat, så vi fick gå tillbaka och hämta den. Kom till mina föräldrar runt 17.10 och skulle egentligen vara på klubben 17.15. Stressa, stressa. Och hungrig var jag också, eftersom min mage hade pajat totalt vid lunchen och en halv portion gröt efter det när ju inte ens en mygga som jag. Var lite bekymrad över min dåliga uppladdning, men den andra ledaren försäkrade att det inte skulle bli så hårt idag. Den andra ledaren och jag har inte riktigt samma uppfattning om vad som är hårt... Det blev intervallträning till slottet och jaktstart hem. Jag kom sist, så klart, men jag var nöjd ändå.
Sen var klockan över sju när vi kom tillbaka till klubben, så jag fick jäkta iväg för att det inte skulle bli alltför sent för Elsa. Puh! Och helt utsvulten var jag. Men nu har jag varit hemma ett tag och fått i mig lite mat, så nu känns det som om livet vänder åter. Jag hatar att stressa. Är så ovan vid det nu när jag har gått hemma så länge. Och allt var tandläkarens fel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar