Tårar

Mina tankar går till en familj i mitt närområde som förlorade sin 15-åriga dotter i en trafikolycka idag. Så ofattbart, så orättvist och så fruktansvärt. Hon hade precis kört ut från sitt hem på moped, på väg någonstans för att göra det 15-åringar gör de sista veckorna av sommarlovet. En buss satte stopp för det. J var med som brandman på olycksplatsen, hon var vid liv när de kom dit, men skadorna var för svåra, hon avled på väg till sjukhuset. Jag blev så oerhört ledsen när J berättade, tänkte omedelbart på den vanmakt föräldrarna måste känna, deras dotter finns inte mer, hon kommer aldrig mer hem. Tänk att åka hem från sjukhuset utan sitt barn. Tårarna rinner när jag skriver detta. Jag känner inte familjen, men jag känner med dem. Hur går man vidare efter något sådant? Hur orkar man med vardagen med dess många oväsentligheter? Det är möjligt, det vet jag, men jag kan ändå inte fatta hur. Och tänk att vara den som körde bussen. Hur mår den personen? Det är så många tankar som snurrar i mitt huvud. Jag önskar jag kunde säga något vettigt till de som är drabbade, men jag saknar ord. Ibland känns ord så fattiga, så meningslösa. Allt jag kan säga är att mitt hjärta gråter med era.