Tredje dagen på dagis

Än så länge är dagis jättekul, tycker Elsa, men än så länge har ju inte mamma eller pappa lämnat henne själv där. Och ja, jag vet att det inte heter dagis utan förskola, men jag tycker att dagis låter mycket trevligare. Elsa gillar att säga "Dagis!" också, förskola skulle inte fungera alls. Hon säger "Dagis!" nästan hela vägen när vi cyklar dit och "Ba:n!" (= på dagis finns det barn att leka med och det tycker jag är jättespännande.) Dagis ligger ca 5 km från oss, så det är ett ok cykelavstånd när vindarna är med oss... På vägen dit idag mötte vi 3 bilar totalt, tror jag. Det känns rätt ok. I Elsas grupp är det 3 barn i ungefär samma ålder, men de är tillsammans med de "stora" 2-åringarna och då blir de 7 st totalt. Det låter ju rätt ok, problemet är bara att avdelningen där de egenligen ska vara håller på att renoveras, så nu huserar de i ett litet rum på de riktigt stora barnens avdelning. Idag var de inne när vi kom och jag kunde riktigt känna hur alla härliga dagisbaciller flög på mig och Elsa. Hoppas verkligen att hösten blir fin så att de kan vara ute mestadels tills huset är färdigt.

Bara bus

Vad är det hon har runt halsen? En duschskärm så klart.
En nödvändig utrustning när man har en duschflaska i handen.

Mamma ska också duscha.

Hittade busungen här uppe idag, i den halvfärdiga klätterkojan i hennes rum.

Nöjd som bara den.

Trappstegen stod under från början, hon drog själv ut den så att hon kunde klättra upp.

Och ner kom hon också.

En fantastisk dag...

...har vi haft idag. Vi packade in cirkus Engstrand i bilen och drog iväg mot Öland vid 10.30-tiden. Ett pitstop på Citygross för att proviantera lite och sedan vidare igen. Elsa somnade strax efter Glömminge och sov sedan hela vägen till Kapelludden (INTE i Borgholm, utan på östra sidan i Bredsättra). Vädret var väl inte strålande och det blåste en del, men det regnade i alla fall inte. Vi hittade en hyfsat skyddad plats att ha picnic på i en av groparna som finns mellan fiskebodarna och kapellet. Elsa var sjövild och skulle inte äta mer än ett par tuggor av sin mat efter att hon hade fått syn på kexpaketen jag hade hämtat i bilen. Hon for runt och vägrade sitta stilla, åt några tuggor på en brödbit, knyckte räkor från min baguette, klev på min baguette (...), spillde ut min dricka, ville äta efterrätten hon rotade fram i en av våra påsar och sen ville hon inte äta den när vi väl hade öppnat den och satt på henne haklappen... Puh! Lite annorlunda att vara där med en 1,5-åring.

Men sedan blev det bättre. Solen tittade fram och vi gick ner till stranden en stund där Elsa roade sig med att montera ner ett sandslott. Hon raserade det inte på direkten, hon tog ett par nävar i taget. Under tiden sneglade J och jag bort mot kapellruinen som var invaderad av en massa undomar, vi tippade på konfirmationsläger typ. Kunde de inte gå snart, tyckte vi. Vi ville ju vara bara vi där. Tillslut gick de i alla fall och vi gick upp till ruinen. Den platsen är lika magisk varje gång man är där. Det går inte att beskriva, man blir bara så lycklig där, det är så otroligt vackert och fridfullt. Elsa for runt och klättrade på det mesta som gick att klättra på, så det var lite svårt att njuta av friden, men samtidigt kändes det härligt att vara där med henne, på platsen där J och jag gifte oss för 5 år sedan.

Sedan for vi iväg upp till Äleklinta, jag älskar att gå på stranden där och titta på stenar och höra på vågorna som sköljer in, man får ro i själen av sånt. Men återigen, Elsa var inte lika rogivande. Bryggan var det roligaste på hela stället, den skulle hon ut på hela tiden och så ville hon "Ner!" när hon kom till trappan längst ut. Jag lovar, hon hade klättrat ner i vattnet om jag eller J inte hade hindrat henne. Men när vi satt vid strandkanten och tittade på stenar och vågor tillsammans kunde jag njuta ännu mer än jag har gjort tidigare på den här platsen, för nu hade jag ju med mig två älsklingar.

Vi avslutade dagen med att hälsa på mina föräldrar på Möllstorp. Vi körde hela vägen från Äleklinta och dit utan att stanna, det tog ca 40 minuter och Elsa verkade må helt ok. Jag mådde inte lika ok, för jag satt och underhöll henne hela vägen och jag blir ju själv åksjuk ganska lätt om jag inte tittar rakt fram. Men det var det värt. På vägen hem stensomnade Elsa innan högbrodelen, helt slut efter en underbar dag.

Stenrika...

...har vi blivit nu i dagarna. De plöjde upp åkern på andra sidan vägen och då plockade de upp sten med en hjullastare. Jag vinkade till mig bonden som körde och bad honom att tippa stenen hos oss. Han undrade om jag hade blivit helt tokig, men jag försäkrade att det inte var värre än vanligt. Så nu har vi fått två lass med sten i blandade storlekar och så var jag själv och hämtade några lass med skottkärran idag när de hade kört med ringvälten (tror jag att det var...), han som körde den var snäll och dumpade stenarna mitt emot vårt hus, antar att han hade blivit tillsagd att dumpa stenen nära det gamla bageriet där den tokiga damen bor ...
Men nu ska det fixas och grejas en massa. Sten är ett fantastisk bra material till trädgården, det ska bli stenparti, stenar runt buskar och odlingar och en stenmur vid grusplanen ut mot åkern. Så det lär ju gå åt en del sten...

Veckorapport

Imorgon firar J och jag 5-årig bröllopsdag. Vart tog de åren vägen? Vi ska fira med att åka till Kapelludden, där vi gifte oss. Elsa ska följa med, vi ska se om åksjukan kanske har blivit bättre, hoppas verkligen det. Hon använder åksjukeband och vi tror att de hjälper, men vi vet inte säkert, brukar åka när hon ska sova annars. Vi har funderingar på att åka till Kivik i september, det vore så roligt att komma iväg lite, men om det inte går att åka i mer än 20 minuter i taget kan det bli rätt drygt att åka långt.

Var på arbetsförmedlingen och skrev in mig i tisdags... Det är ett av de värsta ställen att vara på som jag vet. Jag blir så arg varje gång jag är där, man blir behandlad som ett barn och så känner man sig som världens looser. Fast det kanske är bra att känna så, för jag tänker alltid att jag minsann ska hitta ett jobb så snart som möjligt utan deras inblandning. Hittills har det fungerat bra. Men man måste ju tyvärr gå dit för att kunna stämpla.

Och så har jag varit barnvakt också, ti-ons. Storkusinerna O och L (9 och 11 år) hämtades upp på tisdag förmiddag, sen sov de över och stannade hela onsdagen. De är som Piff och Puff ungefär - de pratar oavbrutet och så tjafsar de med varandra nästan hela tiden, fast oftast är det på skoj. Det blir intensivt, men roligt och hemskt tomt när de inte är här längre. Elsa tycker det är jättemysigt med kusinerna och de är jätteduktiga med henne.

I söndags firade vi J:s föräldrar som har fyllt år. Vi var i Åttahagen och där hade vi picnic på hembakade baguetter med hemgjord Skagenröra och hemgjord chokladpudding till efterrätt. Det var en fantastisk eftermiddag, alla som var med kan nog skriva under på det.

Att fotografera ett djur...

Stilla nu, titta på mig! Duktig vovve! Klick.

NEEEJ! Vänd inte bort huvudet precis när jag tar bilden! Nytt försök. Stanna där, bra! Klick.

NEEEJ! Du skulle ju stanna där du var, inte sniffa på kameran! En gång till, duktig vovve. Klick.

AAARGH! Nu blundar den lilla rackaren!!! Åååhh, vi tar det EN GÅNG TILL. Perfekt, stilla. Klick.

Och så vänder vi bort huvudet... Suck! Sista försöket. Ja, bra, ligg där, titta på mig. Klick.

Äntligen! Hela Nemo kom med och ögonen är öppna. Synd bara att fotografen inte tänkte på blänket i golvet, men det får duga med tanke på de andra bilderna.

Att bifoga bilder i hotmail...

...fungerar inte för tillfället. Jag funderade allvarligt på att byta mailadress. Det är ju värdelöst att bifoga bilder som filer. För att inte spränga brevlådan hos den man skickar till måste man ju i så fall förminska bilderna först om man vill skicka ett 10-tal bilder och dessutom är det pest för mottagaren att sitta och öppna 10 filer var och en för sig för att få se bilderna. Googlade problemet och hittade följande:

Funktionen är tyvärr avstängt av Microsoft:"Eftersom vi har upptäckt ett kompabilitetsproblem med den nuvarande versionen av Photo Upload Tool har vi tillfälligt inaktiverat denna funktion medan våra produktspecialister arbetar på att lösa problemet.Tills vidare måste du dessvärre därför gå omvägen och bifoga dina foton som fil, en och en."

Kan man inte få den informationen skickad till sig direkt från Hotmail? Hur svårt kan det vara? Vill de inte ha kvar sina användare, eller? Man kanske skulle byta mail ändå?

Att lämna bort sitt barn

Jag läste ett citat av Gunnel Linde i min kalender härom dagen:

"Att inte vara hos sina barn när de är små är som att be någon gå på bio åt sig."

Tack, det känns extra bra nu att skola in Elsa på dagis om 1,5 vecka. Någon som kan tänka sig att donera en miljon eller två så vi har råd att bo kvar i och renovera huset samtidigt som jag kan vara hemma med mitt barn lite till? Känns som att de oddsen är högre än att J ska få en extrem löneförhöjning av kommunen...

Att kliva på en humla

Jag klev på en humla igår. Det surrade till under foten och jag skuttade upp i luften i blotta förskräckelsen. Jag höll Elsa i handen och hon undrade vad jag sysslade med: "Maammaaa?!!" Det gjorde inte ont, så jag trodde inte att den hann sticka mig. (Min mamma har sagt att det känns som att få en stoppnål i foten om man kliver på en humla, för hon klev minsann på en humla när hon var liten.) Efter en liten stund började det dock kännas lite konstigt under foten och jag fick ett litet rött märke. Då kom jag ihåg uttrycket "Humlor bränns" som man alltid har fått höra som barn, så då blev jag lite nyfiken på om det är så att humlan kanske har några slags nässelceller på bakkroppen. Till saken hör också att jag hade en diskussion med J:s kusin för ett par veckor sedan om humlor sticks eller bits. Han menade att humlor inte har någon gadd, vilket jag var övertygad om att de har. Redan då tänkte jag att jag måste kolla upp det. I Wikipedia kan man läsa:

Gadden syns dock nästan inte på grund av den ludna bakkroppen. Den har inte några hullingar och kan därför användas flera gånger. Men humlan ska vara rejält uppretad innan den sticks. Giftet är mycket svagare än till exempel tambiets, och det känns mer som om humlan "bränns".

Då blev jag väl stucken då. Undrar om de kan stickas olika hårt? Lite senare blev jag förresten myrbiten av en liten j**la myra. Den bet mig på 3 ställen och det gjorde däremot svinont. Ser ut som om jag har fått myggbett där den bet mig, kliar gör det också. Men den myran lämnade jordelivet ganska snabbt...

Gamla foton

Ha, ha, vad kul det är med gamla foton! Brorsan fyller snart 40, så nu plöjer jag igenom gamla fotoalbum. Nu ska han få igen för gammal ost!

Tårar

Mina tankar går till en familj i mitt närområde som förlorade sin 15-åriga dotter i en trafikolycka idag. Så ofattbart, så orättvist och så fruktansvärt. Hon hade precis kört ut från sitt hem på moped, på väg någonstans för att göra det 15-åringar gör de sista veckorna av sommarlovet. En buss satte stopp för det. J var med som brandman på olycksplatsen, hon var vid liv när de kom dit, men skadorna var för svåra, hon avled på väg till sjukhuset. Jag blev så oerhört ledsen när J berättade, tänkte omedelbart på den vanmakt föräldrarna måste känna, deras dotter finns inte mer, hon kommer aldrig mer hem. Tänk att åka hem från sjukhuset utan sitt barn. Tårarna rinner när jag skriver detta. Jag känner inte familjen, men jag känner med dem. Hur går man vidare efter något sådant? Hur orkar man med vardagen med dess många oväsentligheter? Det är möjligt, det vet jag, men jag kan ändå inte fatta hur. Och tänk att vara den som körde bussen. Hur mår den personen? Det är så många tankar som snurrar i mitt huvud. Jag önskar jag kunde säga något vettigt till de som är drabbade, men jag saknar ord. Ibland känns ord så fattiga, så meningslösa. Allt jag kan säga är att mitt hjärta gråter med era.

Mysigt med sällskap

Det är mysigt när man får besök när mannen jobbar HELA dagen och sedan är på övning HELA kvällen. Vi tog en promenad runt bygden och tittade på kossor, får och getter. Tessans kjol var god, tyckte killingen.
Stella var helt fascinerad av getterna.

Lek på altanen.

Hängmattebus.

Och ännu mer bus.


Och som om det inte var nog med att få besök. Sedan kom skördetröskan!!!

Elsa vågade inte titta själv, så jag tog med mig min tallrik med mat ut för att göra henne sällskap. Jag var nog minst lika fascinerad som hon.

De är brutalt stora.

Nu återstår bara en stubbåker av rapsen. Hoppas att de odlar något sädesslag eller något annat kul där sedan. Tyvärr misstänker jag att det blir vall. Förutom att det är tråkigt med vall gödslar de stup i kvarten plus att de inte bara skördar en gång om året utan 3-4 gånger om året. Och då kommer jättegräsklipparen och gräsuppsamlaren och för oväsen...