I stort sett varje onsdag eftermiddag den här hösten har jag varit på Elsas dagis för att passa barnen när fröknarna har planering (föräldrainsats). Tänkte mig kanske inte riktigt för när jag åtog mig uppdraget, för man blir väldigt låst varje onsdag eftermiddag och om J dessutom jobbar måste Elsa vara kvar på dagis med mig och det fungerar sällan bra eftersom hon blir en grinis och pipis då. Men även om det kan kännas tungt att åka dit ibland, så måste jag säga att det är otroligt vilken energi man får av barnen när man väl är där. Eventuell trötthet är som bortblåst när jag kommer dit. Att bara stå och iakta dem när de leker eller att lyssna på dem när de berättar något får mig att må bra i själen.
Något som fascinerar mig är barnens trygghetssökande, något man kanske inte alltid registrerar vid första anblicken, men som blir väldigt tydligt när man tänker på det. Vuxnas närhet är trygghet för barn. Om jag sätter mig i sandlådan och gräver lite tillsammans med ett ensamt barn dröjer det inte många minuter innan sandlådan är full av barn som vill leka. Det är inte alltid så att barnen vill leka med mig, de vill bara vara där det finns en vuxen att leka bredvid. Ibland kan man gå därifrån och barnen fortsätter att leka, men ofta upphör leken efter en kort stund. Ställer jag mig vid rutschkanan kommer barnen dit istället. Nu är ju jag där i stort sett varje vecka, så jag har ju lite frökenstämpel och fröknar lockar ju alltid till sig barn, men det fungerar likadant när andra föräldrar är där och hjälper till också.
Nu skulle jag ju kunna få lite lätt panik när jag tänker på vilket ansvar jag har för dessa barn som känner sig trygga i min närhet, man känner att man måste leva upp till deras förväntningar. Jag kan ju inte lägga benen på ryggen om det uppstår en jobbig eller obehaglig situation. Men istället för att få panik får man tänka på att de faktiskt känner sig trygga bara av att jag finns i närheten och det är väl en bedrift bara det. Sen är det bara att hoppas att man kan klara av svårare situationer när de uppstår. Annars kan man ju alltid ropa på en fröken...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar