Saker man inte pratar om

Vissa saker pratar man liksom inte gärna om. Syns inte - finns inte. Men de finns visst och de försvinner inte bara för att man blundar och håller tyst. Som tarmproblem t ex. Hur många i min ålder pratar om hemorojder, förstoppning eller andra otrevliga tarmåkommor? I ålderskategorin 60+ kanske det är vardagskonversation, för där kan det ibland kännas som om de försöker bräcka varandra med den ena kroppsliga otrevligheten efter den andra. Men i ålderskategorin 30+ känns de diskussionerna ganska avlägsna, såvida man inte talar med en gravid kvinna. Förvisso inget trevligt ämne att diskutera, men om ingen säger något så tror man ju att man är ensam om det i hela världen. Bara just därför ska jag berätta vad jag har gjort.

Jag har haft en stökig mage så länge jag kan minnas, men innan jul blev det värre och jag tog mod till mig och ringde till vårdcentralen. Läkaren klämde och tryckte på magen (AJ!) och kom genom detta fram till att det nog var stressrelaterat. Inte helt osannolikt, eftersom jag har kännt mig extremt stressad den senaste tiden. Men jag passade ändå på att påpeka att min bror har haft en tumör i tjocktarmen och min far hade polyper i tarmarna. Läkaren var snabb att påpeka att cancer i tarmarna vanligvis inte förekommer hos så unga människor. Näe, det var precis vad de sa till min bror och han var väl lika gammal som jag när han blev sjuk. Läkaren undrade om de inte hade undersökt de övriga familjemedlemmarna i samband med det, men det hade de inte (ska de göra det?). Det känns sjukt att säga det, men tack vare att min bror hade en tumör tar de min oro på allvar och undersöker mig ordentligt.

Så jag har fått lämna blodprov och avföringsprov. Igår var jag på vårdcentralen och gjorde en rektoskopi. Har ju upplevt trevligare stunder i mitt liv, måste jag säga. Men jag kunde inte låta bli att fnissa lite när de först pumpade upp tarmen lite med luft, kände mig som ett cykeldäck, det lät ungefär likadant. Sedan fnissade jag inte längre, man gör sällan det med saker uppstoppade på mindre angenäma ställen. Och luft kan också göra sjukt ont. När hon äntligen var klar pustade jag ut, MEN för tidigt visade det sig. "Jag ska bara känna lite också." Nej, nej, inte mer! Urk!

Sedan fick jag reda på att proverna hade varit bra, bara ett lite avvikande värde av ett ämne på levervärdena (som i större mängder kan indikera gulsot...), så det provet fick jag ta om, för säkerhets skull. Jag är inte glutenallergisk och tål laktos fullt ut, vilket är ovanligt. I normala fall hade de inte gjort några mer undersökningar eftersom proverna var så pass bra, men återigen, brorsans historia gör att läkaren ändå inte vill släppa det helt. Hon ser gärna att jag gör en koloskopi och röntgar mage/tarmar. Tydligen var det lång väntetid till koloskopin och det är inte säkert de tycker att de har tid med mig eftersom det inte är akut. Jag kände bara "Gör er inget besvär för min skull..." Koloskopi är INTE kul, har jag hört. Det är tydligen en mycket otrevlig upplevelse. I Kalmar har de tydligen "inte tid" att söva patienterna, så då får man lugnande, vilket inte hjälper.

Så nu väntar jag på det nya provsvaret och en remiss till helvetet. Någon som vill följa med?