Just nu håller vi på med ett arbete i miljöpsykologi, alltså studiet av interaktionen mellan människan och den fysiska och sociala miljön. Tyvärr har föreläsaren inte riktigt kunnat bära upp kursen som jag hade önskat, vilket ledde till att jag satt och kände mig extremt stressad och irriterad på lektionerna förra veckan. Jag kände att dyrbar tid rann iväg och så har jag verkligen inte känt tidigare under den här utbildningen. Fick en konstig känsla av att vilja fly. Har känt mig ganska pressad och stressad redan innan, men det här var liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Jag har tvingats erkänna för mig själv att jag nog inte mår särskilt bra, känner att jag ligger på gränsen och balanserar hela tiden. Det är svårt att acceptera något sådant när man är van att alltid ge allt på alla fronter. Men jag är inte samma människa som jag var innan jag fick barn har jag upptäckt. Eftersom vi äntligen har fått jobba enskilt valde jag att inte gå på några föreläsningar den här veckan, jag behövde få vara hemma och jobba i lugn och ro och försöka lära mig att andas utåt igen.
När vi valde vilken plats vi skulle vilja förändra i vårt arbete valde jag kyrkogården i Voxtorp, för jag tänkte att jag inte ska ta något som jag blir upp-över-öronen engagerad i. En kyrkogård, hur exalterande är det på en skala? Kan bara konstatera att jag nu är upp-över-öronen engagerad i detta arbete... Puh, varför kan man aldrig bara vara lite lagom engagerad?
1 kommentar:
Ta det lugnt vännen! Glöm inte att andas och stressa inte upp dig för småsaker. Ta egentid också som inte rör skolan eller liknande. KRAMAR!
Skicka en kommentar