Kivik

I helgen var vi på Kiviks äppelfestival, den första långresan med åksjuka Elsa sedan Göteborgsvarvet 2008. Det gick alldeles strålande. Hon var så duktig och verkade inte må dåligt alls, förutom av att sitta fastspänd då. De sista milen på hemresan var lite tuffa, då var det inte roligt att åka bil längre. Leksakerna var tråkiga och

t o m nappen slängde hon iväg i frustration, och då måste det ju vara illa, eftersom hon är inne i en extrem napp-period nu.

Vi bodde på ett vandrarhem i Åhus, i Cigarrkungens hus, fräscht, centralt och trevlig föreståndare och resvägen till Kivik (där alla vandrarhem var fullbokade) var bara 3,1 mil. Åhus är en trevlig stad i miniformat, rekommenderas om man vill ha det lite lugnt och skönt.

I Kivik var det däremot inte lugnt och skönt. Det var bilkö in till Kivik och det kändes lite hopplöst att hitta en parkeringsplats centralt, men tack vare att svärföräldrarna var på plats med husbil sedan torsdagen, kunde vi hitta en bra plats ändå. På festivalområdet var det knökat med folk, vi lantisar tappar lätt andan av sånt numera, och att ha äppelförsäljning precis i anslutning till entrén kanske inte var så genomtänkt. Den årliga äppeltavlan var så klart fantastisk, grymt imponerande. Marknaden bjöd på mycket hemslöjd och det där vanliga bjäfset som annars brukar säljas på marknader såg vi inte röken av. Skönt. Elsa tyckte att dagens höjdpunkter var farmor och farfar och husbilen, samt rutschkanan på en lekplats i Kivik. Slutsatsen av dagen i Kivik är att vi gärna åker till Kivik igen, men INTE när det är äppelfestival.

På hemvägen stannade vi i Karlskrona. Elsa hade sovit nästan hela vägen dit men vaknade och spred en inte alltför angenäm doft i hela bilen. In på McDonalds för att byta blöja... och byxor... Uuuurk! Jag kan ju säga som så, att jag inte var direkt sugen på att äta efter det blöjbytet. Men Elsa käkade sin mat med god aptit och efter det fick vi byta blöjan 2 gånger till... Stackars liten. Det inhandlades en tetra med blåbärssoppa på Netto för att hjälpa henne lite. (Den innehöll

6 % blåbär (Kalas) upptäckte vi sedan. Får man kalla det för blåbärssoppa? )

Nästa stopp gjorde vi i Kristianopel. Vi passade på att fika i bygdens café som hade sin sista öppetdag för säsongen. Hit åker vi gärna någon gång på sommaren också, eftersom det är en sommarstad. En liten idyll.

Jag är helnöjd efter helgens lilla resa. Det var så skönt att allt gick bra, då kanske man vågar åka någonstans snart igen och kanske

t o m slappna av lite...

Puuh!

Man ska inte jobba på samma dagis som sitt eget barn... Det har jag nämligen gjort två gånger nu, dels i torsdags och även idag. Elsa blir så klart supermammig när jag är där och då är det ju inte ok att trösta andra barn som är ledsna eller byta deras blöjor eller ens lägga över dem en filt när de har somnat. Ni förstår ju, det är ohållbart. Elsa åt nästan ingenting när jag var där och hon skulle definitivt inte ligga i sin säng. I torsdags fick jag vagga henne till sömns i mina armar, annars skrek hon. Det fungerade inte idag. Det slutade med att jag fick ringa till J som fick hämta henne, för hon skrek så att de andra barnen inte kunde sova. Vilken tur att J var hemma idag då.

Förutom det så har det väl varit mest kaos att jobba på dagis igen. När jag jobbade på dagis var det inte så många små på en gång, det var större spridning på barnens åldrar. Sedan var det ju ett tag sedan jag jobbade över huvud taget... Jag är djupt imponerad över fröknarna som jobbar där jämt. Som det känns efter att ha jobbat där i två dagar, så kommer jag nog inte att satsa på en karriär inom barnomsorgen mer, i alla fall inte med så små barn. Men än så länge är det ju lite "man tager vad man haver" och "alla erfarenheter är bra erfarenheter". Man kanske ska lägga till att det är "karaktärsdanande" också... Imorgon är jag på plats igen med nya friska tag :-)

Miss Moody

Vad gör man när ens barn har häftiga och plötsliga humörsvängningar? Morgonen idag började rätt ok, Elsa vaknade tidigt, fick välling och kollade lite på TV så mamma fick morna sig lite (hur överlevde våra föräldrar innan Barnkanalen?). Sen var det frukostdags: en halv smörgås och 3 havrepuffar fick hon väl i sig. Lekdags. Utbrott nr 1: Dockan ska sitta i Elsas stol. Dockan fastnar lite. Stampa och gråta. Mamma hjälper till, allt är ok. Utbrott nr 2 Dockan ligger på golvet. Sova. Täcke på. "Laga!" skriker Elsa och stampar med fötterna. Tårarna skvalar. Laga vadå? Mamma fattar ingenting. Utbrott nr 3: Dags att gå upp och borsta tänderna. Elsa sparkar vilt när mamma lyfter upp henne. Mamma blir arg och skäller för att hon är rädd att tappa henne i trappan. Då blir det ju så klart ännu värre. Sen eskalerar detta i och med att tandborsten kommer fram. Tandborsten är bland det hemskaste som finns, det är en kamp på liv och död. Andra gånger går det jättebra, men inte idag så klart... Lyfta upp, försöka trösta, titta ut genom fönstret, ser vi några kossor? Näe, de sover än. Några hästar då? Ja, en långt borta. Tårarna stillar sig en stund. Sen pratar vi om att åka till dagis och att vi ska åka till mormor och morfar sen efter. Utbrott nr 4: "Morfar!" och så skvalar tårarna igen. Då ville hon ju så klart åka dit med en gång. Osmarta mamma! Sen lugnar hon sig och vi cyklar till dagis, hon är tyst halva vägen dit, jag blir alltid orolig när hon är tyst, men sedan börjar det småsjungas lite därbak i cykelsadeln, och sedan är det som vanligt. In på dagis. Glada barn möter oss i hallen. Ensam fröken försöker få undan barnen så att Elsa ska kunna komma in utan att blir rädd för de närgångna busungarna. Fröken nr 2 är försenad. Ensam fröken har ätit frukost med 6 st 1,5-2,5- åringar. Frukostrester på hela bordet och över halva golvet, barn som ramlar, knuffas och klättrar. Jag stannade till fröken nr 2 kom. Idag var det tur att jag inte hade något jobb att åka till...

Suuuck.

Ååååååångest! Jag hatar att söka jobb. Hej, hej, se på mig. Jag är jätteduktig på det mesta. Jag och alla andra 251 000 arbetslösa i landet...

Feber

Min lilla tös har feber, det började igår kväll, 38,9. Om det är dagisbacillen eller förra veckans spruta som är boven i dramat vet vi inte, men det är 2 andra barn på småbarnsavdelningen som har haft feber, så varför skulle Elsa slippa...

Vi stannade hemma från dagis idag, febern låg runt 38,3, men frågan är om hon inte skulle ha varit på dagis istället, för hon har varit helt speedad hela dagen. Sova lunch var det inte tal om. Jag skulle hjälpa till på dagis idag eftersom fröknarna har planering på onsdageftermiddagarna och eftersom J jobbade så fick Elsa följa med trots febern, vi skulle ju ändå vara ute i det fina vädret så jag kände inte att det förelåg någon större risk för smitta. Allt gick bra, men på hemvägen somnade Elsa i cykelsadeln. Hur skönt kan det vara..? Försökte förbereda mig mentalt på en kaosartad seneftermiddag efter hemkomsten, eftersom hon brukar bli helgrinig när hon slumrar till sent på eftermiddagen och inte får sova färdigt och dessutom borde hon vara vrålhungrig.

Hur det gick? Jag är fortfarande i chock... Hon var hur snäll och medgörlig som helst. Inga tårar när jag väckte henne, inga protester vid matbordet, vi behövde inte ens köra "En sked för Tusse/Nemo/kossorna/farmor/kusinerna osv". Efter maten frågade jag om hon var trött och då svarade hon bara "Nappen". Jag röjde av efter maten och Elsa pep iväg uppför trappen för att spana efter nappen. Efter att hon hade fått den letade vi reda på "Kannen" (kaninen), bytte blöja, tvättade ansikte och händer utan en enda protest (här snackar vi om vild kamp annars). Tänderna höllt jag på att glömma att borsta, vilket jag sa till Elsa. Då gick hon snällt in i badrummet och tog ur nappen ur munnen "Lägga" och så la hon den på bänken. Sen smet hon visserligen iväg så långt bort i badrummet hon kunde, för borsta tänderna kan man inte göra utan att ge mamma en utmaning. Sen hopp i säng, läsa bok och efter att ha bläddrat i boken själv en stund somnade hon. Klockan var då runt 18. Hon hade 39,8 i feber och uppförde sig exemplariskt. Hade jag haft så hög feber hade jag varit en grinig trasa som inte hade kunnat röra på mig. Mammahjärtat blöder när jag ser henne snusa i sängen alldeles feberrosig om kinderna. Måtte hon sova bort febern.

Mycket prat blir det...

...när man har fått kläm på det där med att prata. Ibland är det väl en hel del rapparkalja, men andra gånger får hon till det. ordenligt. När vi fikade hos våra grannar härom dagen hällde J upp lite saft till Elsa. Då sa hon ett klockrent "Tack så mycket!" vilket resulterade i tårögda föräldrar och häpna grannar. Det är så häftigt, helt plötsligt kan hon säga något som hon aldrig har sagt innan. Värre är det när hon upprepar ett ord som det är helt omöjligt att begripa. Ett frekvent använt ord just nu är "Schaschaschascha:" Vad sjutton betyder det? Hon säger det om och om igen och tittar på mig med bedjande ögon. Det borde vara något ätbart, något gott, om jag känner min dotter rätt, men vad menar hon?
När det är dags att äta mat frågar jag ofta Elsa vad hon vill ha att äta och då brukar diskussionen gå så här:
-Elsa, är du hungrig? Vill du ha käk?
-KÄK!
-Vad vill du ha att äta då?
-Eftherthä! (=efterrätt)
-Men vi kan inte börja med att äta efterrätten, den äter vi ju efter maten.
-Äpple!
-Ja, men äpple äter vi ju också efter maten.
-Blam! (=banan)
-Nej, det blir ingen banan innan maten.
-Jissin! (=russin)
Suck, ni förstår ju, mat är inte särskilt intressant om hon får välja själv. Men hon brukar faktiskt äta duktigt ändå.

Skördefest på dagis

Förra veckan var det skördefest på Elsas dagis. Hon fick med sig en liten korg med grönsaker i hem. Grönsakerna hade de själva skördat på Solmarka gård som ligger precis intill.Från början fanns det även en tomat och en liten gurka i Elsas korg, men de åts snabbt upp.
Paprika tillhör inte favoriterna, men allt man får lov att gnaga på utan att mamma tar det går bra en stund i alla fall.
Hatten har hon själv tagit på sig, den hade jag när jag var liten. Den används flitigt.

"Det blir bättre snart..."

...ska man tänka när ens barn är inne i en jobbig fas, fick vi lära oss tidigt i vårt föräldraskap. Det blir bättre snart, det blir bättre snart, det blir bättre snart... La, la, laa! Låt oss hoppas det. Igår kväll skulle Elsa inte sova. Hon var nog vaken till 22, tror jag, vilket gör att man går miste om de ynka timmarna man orkar göra något vettigt på kvällen innan man kraschar i sängen. Dessutom var hon en riktig grinpropp idag. Och då tänker man ju så klart: "Hon måste ju vara jättetrött, bäst att lägga henne tidigare ikväll..." Strax efter 20 slocknade hon nog, tror jag, en timme senare än vanligt. Alltså, jag fattar inte, hur kan man inte vilja sova när man är så trött att ögonen går i kors? Men det brukar faktiskt bli bättre, även om man glömmer snabbt när det är lite jobbigare än vanligt.

Äntligen!!! Har inte kommit åt min blogg på över en vecka. Mycket skumt. Google gick inte heller att komma in på. Skrev till bredbandsleverantörerna, men har inte fått svar än, men nu fungerar det i alla fall.

Elsa klättrar i sin Saab. Pappa fotar så klart...

...särskilt när man ser så här nöjd ut sedan.

Bollfontän

En sån här bollfontän kan vi nog inte ha hemma i vår trädgård... ...för då är lilla vattendjuret där hela tiden.
Fast å andra sidan vet vi ju garanterat var hon är då när vi är ute.

Vi kanske ska skaffe en sån där boll i alla fall...

Första dagisbacillerna...

...har slagit till. Elsa klarade en vecka på dagis, sedan var det kört. Nu låter hon som om hon har festat och skrikit i en vecka ungefär, lägg därtill en härligt rosslig rökhosta. Igår kväll vaknade hon och var jätteledsen och när jag frågade henne om hon hade ont någonstans, tog hon sig för halsen. Åh, vad jag tyckte synd om henne. Vi försökte få i henne lite flytande Panodil, men det gick inte. Inte förrän hon hade lugnat ner sig framför datorn med Hotell Kantarell och Barbapapa (datorn var igång som tur var). Sedan slank medicinen ner utan problem och istället blev hon ledsen för att den tog slut... Ingen feber än, men hon fick stanna hemma från dagis ändå. Synd, idag skulle hon ha provat på att sova på dagis för första gången. Som mamma undrar man ju alltid "Hur ska det gå när inte jag är med?", men oftast brukar det gå jättebra när man inte är med. Hoppas verkligen att hon får sova hela natten nu, J jobbar och då är man ju alltid extra orolig.

40-årskalas

Vi var på 40-årskalas i lördags, min bror fyllde år. En trevlig tillställning med en massa släktingar. T o m mina gamla morföräldrar hade orkat följa med dit och då blir man ju extra glad. På kalaset fick jag studera fenomenen "peta-barn-på-näsan" eller "killa-barn-i-sidan" samt "prata-med ansiktet-extremt-nära" när släktingarna en efter en skulle hälsa på Elsa. Alltså jag fattar inte, varför ska alla, eller i alla fall många, peta på små barns näsor när de hälsar? Eller peta på dem över huvud taget, särskilt när de är lite blyga? Tänk om man skulle göra så på vuxna människor. Jag funderar allvarlig på att testa. Likaså att stå extremt nära med ansiktet när man pratar med en människa man kanske knappt känner. Personligen får jag panik när någon står för nära mig och pratar, inte av de i närmaste kretsen, men annars. Back off! känner jag. Kan inte små barn känna likadant tro? De behöver väl också sin personliga sfär. Till nästa kalas får jag väl göra en t-shirt till Elsa där det står: "Rör inte min näsa!" eller kort och gott: "Back off!!!"