Premiärpromenad i trädgården

Idag tog Elsa och jag en premiärpromenad i trädgården. Tänkte att hon nog är tillräckligt stabil för att hon i alla fall ska kunna gå med mitt stöd. Det var hon, trots att det var ganska tuff terräng i den mossiga gräsmattan. Men att hon klarade av att gå ganska bra innebar ju inte att vi tog oss framåt särskilt bra. Oj, vad mycket spännande saker det fanns på marken hela tiden. Smågrus, stenar, pinnar, löv, mossa... you name it! För varje litet steg "Titha!" och så satte hon sig ner och skulle pilla eller krafsa eller plocka upp något. När hon la sig på magen för att tugga på en grästuva tyckte mamma att det var en mindre käck idé... Det var väldigt intressant att studera hennes fascination för allt. Tänk vilken häftig upplevelse att upptäcka så många saker för första gången. Tänk att fascineras av grus på vägen och mossa i gräsmattan. Jag kan ju lätt säga att jag inte är lika fascinerad av någotdera. Gruset hamnar i mina skor när jag promenerar och mossan i gräsmattan gör gräsklippningen riktigt seg. Men det vet ju inte hon än. Så himla skönt det måste vara att inte veta om alla jobbiga saker som vi vet.

Efter en halvtimmes "Titha!" och ett framskridande på ca 2 meter i nollgradig snålblåst, kände jag mig inte riktigt lika fascinerad av hennes fascination. Då trädde diktatorn fram och bestämde att vi skulle gå in. Än så länge fungerar ju det. Lite varm välling på det och en ny blöja, sen var det dags för nya äventyr.

Ångest, ångest är min arvedel...

Imorgon och på tisdag ska J göra uttagningstester för Kalmar räddningstjänst. Jag vet inte vem som är mest nervös, jag eller han. Situationen är nämligen så att hans nuvarande arbetsplats ska spara pengar, de lägger troligtvis ner deltidsbrandkåren och sparkar 2 pers från stationen. J är troligtvis en av dem, eftersom han var sist in. Får han inte jobb i Kalmar blir det kris. Hur ska det gå för oss då? Ska jag hitta ett jobb nu i dessa kristider, jag som inte ens vill börja jobba än. Känns som om sötebrödsdagarna är på väg att ta slut nu. Vi har haft det alldeles för bra under ett år. Vi har inte behövt slåss om föräldradagarna för J har varit hemma så mycket ändå, eftersom hans schema har varit helt fantastiskt. Nu kan det bli värre. Han har jobb t.o.m mars i alla fall, sen vet vi inget. Hoppas bara att han klarar testerna. Hoppas, hoppas, hoppas.

Sänkt levnadsstandard...

Ögnade igenom Coops tidning Mersmak nr 1 2009 igår. Fastnade för en liten notis på sidan 8 där det står att 78 % är villiga att sänka sin levnadsstandard för att bidra till en bättre miljö. Sedan står det följande:

"Uppoffringarna som de svarande främst är villiga att göra är att börja sopsortera, sluta köpa vatten på flaska, slänga mindre mat och byta till lågenergilampor."

Sänkt levnadsstandard???? Får man sänkt levnadsstandard om man sopsorterar eller inte slänger lika mycket mat som man brukar? Köpa vatten på flaska vill jag inte ens kommentera. Och byta till lågenergilampor, de är ju svindyra, det kan väl knappast räknas som sänkt levnadsstandard att byta till dessa? Vilka är dessa 78 % som har svarat på den här undersökningen? Jag blir så arg. Sänkt levnadsstandard innebär att duscha i iskallt vatten för att spara på energin och vatten. (Som jag fick göra igår, när min kära man hade övertalat mig att ta en dusch, trots att jag var tveksam eftersom han tidigare konstaterat att han hade glömt att fylla på pelletspannan. "Jo, men nu finns det varmvatten serru. Jag fyllde ju på pelletsen för flera timmar sedan." Jäklar, vad vatten jag sparade på de 3 minuter som det tog att duscha...) Sänkt levnadsstandard är att inte ha el, rinnande rent vatten och att flytta ut på landet och konstatera att kollektivtrafiken går 2 gånger om dagen... Sänkt levnadsstandard är att inte kunna äta sig mätt eller att tvingas leva bland sopor. Jag skulle gärna vilja vara en fluga på väggen hos dem som tycker att det innebär en sämre levnadstandard för att de måste sopsortera.

En dålig mamma...

Oj, vad bra det går för mig att blogga... Nu är snart januari slut och jag har inte skrivit något sen i oktober. Inte för att det inte har hänt något däremellan, det blir bara inte av som med så mycket annat nu för tiden. Nu känns amningsavvänjningen mycket avlägsen, särskilt när man matar en utsvulten som kastar huvud bakåt och störtgråter när maten tar slut när hon inte vill det.
Idag brände Elsa sig på handen när jag skulle flytta en plåt i ugnen. Jag hade henne i en bärsele på magen, vilket jag inte brukar ha längre (hon ville själv sitta där när hon råkade se selen), och vips så kom det en liten hand farande ner på ugnsluckan. Resultatet blev en blåsa och några röda fläckar som nog gjorde rejält ont, för efter det var det rejält pipigt. Självklart känner jag mig som världens sämsta mamma, hur klantig får man vara!!! Jag vet ju hur snabb hon är med att pilla på allt. Suck! Får väl trösta mig med att jag inte är den ende som har misslyckats med att skydda sitt barn från att bränna sig. Och jag som byggde ett skydd idag på morgonen som ska hindra henne från att pilla på Keddy-insatsen och bränna sig där...