Åksjuka och kräkfobi...

Ibland undrar man ju om det finns en Gud och om han/hon finns i så fall tycker att det är roligt att se folk lida? Min lilla Elsa är åksjuk, har vi nu slutligen konstaterat, och det rejält. När hon var jätteliten skrek hon hysteriskt ibland i bilen och vi misstänker att hon redan då mådde dåligt. Nu för tiden visar det sig tyvärr lite mer påtagligt... Vi hade teorier om att vällingen kanske skvalpade runt i magen när hon åkte bil tidigt om mornarna och att det var därför hon blev dålig, men det hjälpte inte med macka heller, konstaterade jag. Förra måndagen provade vi buss, jag och Elsa, tänkte att det kanske skulle vara bättre för henne att åka framåt. Vi skulle åka in till stan och träffa J där eftersom han hade jobbat natt. En nätt resa på ca en timme ( ca 2,5 mil)... Vi hann inte ens till Ljungbyholm innan hon kräktes första gången. Hade preparerat med handduk, så det blev ingen kaos i alla fall. Efter tredje gången hade vi bara kommit till Rinkabyholm och då gick vi av bussen för då ville varken Elsa eller jag vara med längre. Fick ringa till J som kom och hämtade oss i bilen. Som tur var somnade E i bilen så hon slapp må dåligt.

Jaha, och? Det finns ju jättemånga som är åksjuka. Problemet är att jag har kräkfobi och mår extremt dåligt när andra kräks. Jag kan ta hand om Elsa, men jag blir sjukt stressad och kan må dåligt i flera dagar efter sedan. En bilresa in till stan nu med Elsa gör mig till ett nervvrak, jag är helt matt efteråt. Och tyvärr är det inte så att jag vänjer mig heller, det blir bara värre känns det som. Men man kan ju inte stanna här ute i tid och evighet bara för att jag är rädd för att Elsa ska må dåligt, då får ju både jag och hon lappsjuka. Hoppas, hoppas att det växer bort. Mina föräldrar har köpt åksjukeband till henne nu som vi ska prova. Hoppas, hoppas att det hjälper henne. Annars får man ju ångra bittert att man följde sin dröm och flyttade ut på landet .