Ikväll när jag hade läst 3 böcker och berättat den obligatoriska påhittade sagan för Elsa (om kanin som blir stucken i svansen av en humla), låg vi och mös en stund i hennes säng. Rätt som det är säger hon något ohörbart, eftersom hon har nappen i munnen. Jag får fråga två gånger vad hon säger och tillslut får jag be henne att ta ur nappen, för jag hör att hon blir mer och mer ledsen för varje gång hon säger det. Tillslut säger hon, med tårarna rinnande nerför kinderna:
-När jag blir död, blir kanin ensam!
Nu börjar mamman också gråta, fast hon försöker att inte visa det för dottern, och hon tröstar med att hon inte kommer att dö än på länge. Elsa lugnar sig igen och somnar efter en liten stund, men jag känner mig helt knäckt. Dels för att denna lilla varelse tänker på såna saker, hon är 3 år, för sjutton!!! Och dels för att bara tanken på att min dotter inte skulle leva får mig att bryta ihop. Tuuungt. :-(
