Myskväll

Eftersom far i huset hade lämnat de övriga familjemedlemmarna ensamma hemma för en julfest med jobbet, passade mor och dotter på att mysa lite. Fram med grönsaker och knäcke med dipp och som vanligt hade mamman en ny film i rockärmen: "Tomte Tass och jakten på julen". En uppföljare till den tidigare filmen "Santa Buddies" som dottern älskar (en ullig och gullig och så där härligt superamerikansk film som kanske inte ger en något direkt intellektuellt utbyte, men som känns en helt ok barnfilm.)
Uppföljaren visade sig egentligen vara föregångaren till den förra filmen (lite Star Wars-feeling här...) och både mor och dotter satt och lipade när Tomte Tass höll på att brinna upp i avfallspannan (!!!) och när jultomten höllt på att dö (!!!). Dessutom förklarade dottern att hon skulle ha mardrömmar om denna panna och den hemska barnhemsföreståndaren, som nog för all framtid har präntat in en mindre positiv bild av barnhem i hennes huvud.
Alltså, vad är det med dessa uppföljare på barnfilmer? Varför ska de plötsligt bli så hemska? En praktexempel på detta är uppföljaren till "Babe - den modiga lilla grisen". Den första filmen utspelar sig på landsbygden och det otäckaste som händer är typ anspelningarna på att grisen ska bli julskinka och när en av hundarna blir arg. En kul och gullig film. Uppföljaren "En gris kommer till stan" är en av de svartaste och hemskaste barnfilmer jag har sett. Det är en bad-feeling rakt igenom hela filmen och dottern vill inte titta på den för att den är otäck. Ni som inte har sett den, se den inte! Det finns även en uppföljare till "Skönheten och odjuret" (som i sig är otäck, men på ett bra sätt) som är rätt psycho. Undrar hur man tänker när man gör en sån uppföljare? Första filmen ger ju en viss publik, vill man då skrämma bort den publiken? Okej att uppföljaren ofta är sämre än sin föregångare, en succe är ju sällan lätt att upprepa, men varför måste de vara så otäcka? Så låt er inte luras av ulliga och gulliga filmomslag, bakom kan det dölja sig mörka hemligheter.