Intervju

I onsdags var jag på jobbintervju. Hade inte tänkt så mycket på det där med intervjun, eftersom jag hela tiden har känt att jag inte har någon chans att få jobbet. Jag saknar det önskvärda förarbeviset för hjullastare och min kollega, som har samma utbildning som jag och har jobbat en säsong längre, söker också jobbet. Därför tänkte jag att det liksom inte var någon ide att bli alltför hoppfull och därför kände jag mig inte särskilt nervös inför intervjun. Men en timme innan det var dags hittade 500 fjärilar in i min mage och jag blev alldeles knäsvag. Men varför då? För att jag kände att jag verkligen ville ha det där jobbet. Väl inne på intervjun babblade jag som vanligt på för mycket och svettades ymningt under hela grillningen. Det är så där kul att bli utfrågad av fyra personer. "Berätta om dig själv!", "negativa och positiva sidor", "varför ska vi anställa just dig?" Jag hade skrivit ner svar på tänkbara frågor kvällen innan och i stort sett alla de frågor jag trodde skulle ställas ställdes. Men hur mycket kom jag ihåg av mina förberedda svar när jag väl satt där? Puh, hur svårt kan det vara?! Det värsta med intervjun var att det inte kändes som om jag var helt chanslös. Ja, men det är väl bra, tänker ju du nu. Ja, det är bra OM man får jobbet sen. Eftersom jag avskyr att bli besviken går jag hellre in med inställningen att det inte finns en chans och kan därmed bli glatt överraskad om det går bättre än väntat. Men nu började jag hoppas och då vet jag att jag kommer att bli ledsen om det inte blir jag som får jobbet.
Jag jobbade min sista dag idag och jag kommer att sakna både jobb och kollegor. Jag kunde aldrig ana att det skulle vara så kul att jobba för Parkförvaltningen i en kommun. Och att klippa gräs, min huvudsyssla under högsäsongen och som jag vanligtvis  avskyr, det var faktiskt helt okej när man satt på Gräshoppan. Vädret, som alla klagade på, har varit kanon att jobba i (bortsett från några iskalla mornar).  Det har nog bara varit en enda dag med nästan heldagsregn och det var idag. Då kan man inte klaga. Men jag kan förstå semesterfirarnas besvikelse över den frånvarande värmen.
Nu går jag in i en söka-jobb-period och på måndag väntar det roligaste stället i världen: Arbetsförmedlingen. Suck.