Småbarnsförälder

Nu är man en av dem - småbarnsföräldrarna. Det tog tid, men nu är vi där jag och min man. Det har tagit ett par månader att fatta. Det är fascinerande och förvirrande, härligt och jobbigt och konstigt. Plötsligt är jag den som ska vara allvetande om ett par år när frågorna börjar hagla. Det är jag som ska trösta när Liten är ledsen och vara modig när något är otäckt. Jag ska vara en förebild och inte göra något som ger Liten dåligt självförtroende eller psykiska problem som vuxen. Finns det någon kurs man kan gå? Innan förlossningen undrade vi i och för sig hur sjutton vi skulle klara av att ta hand om ett spädbarn, vi hade ju ingen erfarenhet av så små barn någon av oss, men på något sätt har det fungerat ändå hittills. Över en natt genomgick man en förvandling från en person till en annan. Förvandlingen är dock inte fullständig än, men jag misstänker att vi snart är fullvärdiga föräldrar. Tidigare tyckte t ex både jag och mannen att det var ganska äckligt när andra föräldrar åt upp mat mm som deras barn hade slemmat och dreglat på. Senast idag satt jag och mumsade i mig resterna av efterrätten som Liten inte åt upp. Men vad fasen, man måste ju äta när man får chansen...